Under det första decenniet av 1900-talet hade förutsättningarna för nya siamesiska avtal med Storbritannien och Frankrike förbättrats, vilket kunde ändra de orättvisa traktaten från Mongkuts tid. Rivaliteten mellan britterna och fransmännen hade minskat och drömmarna om ännu större imperier hade avtagit, eftersom man hade fullt upp med att sköta det som man redan hade. Dessutom var den politiska oron i Europa påtaglig.

Siam var redo att förhandla om de traktat som man levt med. Framför allt gällde detta rätten till exterritorialitet. Fransmännen i synnerhet hade missbrukat detta och betraktade alla som på något sätt hade någon anknytning till Laos och Kambodja som franska undersåtar.

Alla som sade sig vara ättlingar till någon som fötts i Laos eller Kambodja eller till och med kineser som sade sig komma från franska Shanghai betraktades som franska undersåtar. Att det var så svårt att komma åt brittiska och franska medborgare eller deras undersåtar och att dessa skulle dömas i konsulatdomstolar blev ett hot mot rättsväsendet.

Traktatsrestriktioner för landskatter och import- och exportskatter förhindrade siameserna från att få fram nödvändigt kapital och gjorde riket beroende av monopolen på opium och spel. Detta var lika motbjudande för siameserna som det var för britterna och fransmännen. Detta trots att båda dessa länder också hade sådana skatter i sina kolonier.

Segdragna förhandlingar med britterna och fransmännen pågick i perioder under många år. I en överenskommelse med Frankrike 1904, där Siam avsade sig alla krav på Laos, fick Bangkok behålla territoriet mittemot Luang Prabang och det som fanns kvar av Champasak i södra Laos. Fransmännen fick också privilegier i nordöst, till gengäld för ett franskt tillbakadragande av trupper från provinserna Chanthaburi och Trat och ett avskaffande av registrering av franska "skyddade personer" i Siam. Fransmännen lämnade inte Trat och Chanthaburi förrän den 23 mars 1906.

Här har jag sett en källa som säger att de franska och vietnamesiska styrkorna lämnade Chanthaburi redan den 5 januari 1905!

Ett fullständigt tillbakadragande och ett avskaffande av rätten till exterritorialitet över sina asiatiska undersåtar kom inte till stånd förrän den 23 mars 1907 då ett nytt traktat skrevs under. Detta traktat innebar att Siam tvingades uppge alla krav på provinserna Battambang, Siem Reap och Sisophon. Samma år ändrades namnet Sisophon till Serei Saophoan, vilket kan översättas till ”vacker frihet” på khmer, med en pik riktad mot den långa siamesiska ockupationen. Serei Saophoan är i dag den största staden i provinsen Banteay Meanchey.

Därmed återgick den tidigare omtalade Chaophraya Aphaiphubets (Baen) gamla domäner i västra Kambodja till den kambodjanska monarkin, för att administreras under ett franskt protektorat. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthayas fall” och den tidigare artikeln ”Kampen mot det vietnamesiska inflytandet i Kambodja.”

Battambang hade fram till nu styrts av medlemmar från den thaitalande familjen Aphaiwong, som hade khmerursprung. Dessa var ättlingar till stamfadern Chaophraya Aphaiphubet (Baen) och familjen Aphaiwong hade haft stor politisk betydelse i Kambodja, men skulle även i framtiden få stor politisk betydelse för Siam. Ibland sägs det att familjen Aphaiwong var av kunglig kambodjansk börd.

Under tider av siamesiskt styre av Siem Reap användes i stället namnet Siam Rat เสียมราฐ, vilket kan översättas till "där siameserna regerar." Som tidigare berättat betyder namnet Siem Reap "siamesernas nederlag," vilket inte var ett passande namn för siameserna. Jag har tidigare nämnt att siameserna kallade provinsen för Siam Nakhon.

Under franskt styre återfick provinsen sitt gamla namn Siem Reap, men faktum är att thailändarna än i dag ofta använder namnet Siam Rat om staden Siem Reap. ”Förlusten” av Angkor Vat, som visserligen byggts av khmerer, betraktades ändå som en siamesisk förlust av ett historiskt och kulturellt arv.

I april 1907 blev en dansk kapten, som anställts i kunglig siamesisk tjänst, ansvarig för evakueringen av den siamesiske generalguvernören Chhum Aphaiwong (Chum Aphaiwong) ชุ่ม อภัยวงศ์ (29 juli 1861-27 augusti 1922) hans familj och hans tillhörigheter från Battambang i Kambodja till Siam. Denne dansk har fått en egen artikel efter denna.

(Chhum Aphaiwong)

Storbritannien var inte mindre krävande än Frankrike. Det fördes långa förhandlingar och för siameserna blev de inte framgångsrika förrän Devawongse och Chulalongkorn lagt ner ett mödosamt arbete med att bearbeta rätt personer. I ett traktat, eller fördrag, kallat Bangkokfördraget 1909 (Sonthisanya Bangkok) สนธิสัญญาบางกอก, med många hemliga tillägg från den 10 mars 1909, avstod Siam sina rättigheter över Kelantan, Terengganu, Kedah och Perlis till britterna. Siam fick behålla Pattani, Narathiwat, Songkhla, Satun och Yala.

Bangkokfördraget kallas också för det Anglo-siamesiska fördraget 1909 (Sonthisanya Angkrit-Sayam Pho So 2542) สนธิสัญญาอังกฤษ-สยาม พ.ศ. 2452. Det ratificerades sedan i London den 9 juli 1909. I utbyte för de förlorade malajstaterna fick Siam ett löfte om att britterna skulle ge upp sin rätt till exterritorialitet då de siamesiska domstolarna presenterat moderna lagar. Dessutom fick Siam ett lån på 4 miljoner pund som skulle användas för att bygga en järnväg till Malaya.

Siamesernas möjligheter att bestämma storleken på landskatterna fick man också ge avkall på. Den brittiska regeringen krävde och fick också rättigheterna att finansiera och leda det ovan omtalade järnvägsbygget på Malackahalvön, som skulle förbinda Singapore och Bangkok. De fick också Devawongses formella löfte om att Siam inte skulle tillåta någon tredje makts militära närvaro, varken till lands eller havs, på den siamesiska delen av Malackahalvön.

Det var inte lätt för de siamesiska ämbetsmännen att acceptera dessa hårda villkor. De som var tydligast missnöjda med överförandet av de fyra malajstaterna till britterna var emellertid sultanerna själva. En av dem, ironiskt nog sultanen av Kedah, sade: "Mitt land och mitt folk har sålts som om någon sålde en oxe.”

Siam hade till sist lämnat ifrån sig 456 000 kvadratkilometer av sitt territorium för att bevara sin självständighet. Detta var nästan hälften av den yta som Bangkok hade överhöghet över i slutet av Rama III:s regeringstid! Förlusten av territorium var dock bara en del av det höga pris man betalat. Ekonomiskt handlade det om förlorade inkomster av import- och exportavgifter och från skatterna på mark.

(Siams utbredning 1909. De förlorade områdena är markerade med rött)

Till detta kom kostnaderna för byggandet av järnvägarna, som togs från rikets befintliga medel och inte från lån då man menade att stora utländska lån kunde få politiska konsekvenser, kostnaderna för fördelaktiga koncessioner som givits till inflytelserika européer för att få deras sympati, kostnaderna för att göra det bekvämt för européer bosatta i Bangkok och speciellt de stora kostnader som en snabb modernisering av armén och flottan medförde.

Det handlade om pengar som kunde ha använts så mycket bättre till annat, såsom konstbevattning. Det var alltså inte bara med sitt territorium som Siam hade köpslagit för att bevara sin självständighet.

Siam blev nu, efter att Chulalongkorn mist alla dessa områden, mer eller mindre en nationalstat. De viktigaste minoritetsfolken var laotierna i nordöst, bergsstammarna i norr, kineserna i Bangkok och malajerna i syd.

Kungarna i Luang Prabang fortsatte att regera över några få provinser i norra Laos under övervakning av en fransman i stället för en siamesisk kommissionär. Prinsen av Champasak i södra Laos behandlades som lite mer än en lokal dignitär. Champasaks territorium och hela mellersta Mekong, som hade tillhört det gamla kungariket Vientiane, administrerades nu av franska ämbetsmän som övervakade en byråkrati bestående av ättlingar till de lokala adliga familjerna samt franska och vietnamesiska tjänstemän.

Vad det angick sultanerna i de malajstater som överförts till britterna 1909 föll de till föga för generalguvernören i Singapore och accepterade brittiska ”rådgivare.” Det var bara sultanen av Kedah som lyckades stå emot ända fram till 1923. Alla dessa områden hade på 1900-talet lämnat kungariket Siam bakom sig och skulle få en mycket annorlunda utveckling än Siam.

Siam Society (Sayam Samakhom) สยามสมาคม hade grundats den 26 februari 1904. Detta hade gjorts i samarbete med siamesiska och utländska akademiker för att främja kunskaperna om Siam och den omkringliggande regionen. Tidskriften "Journal of Siam Society" började ges ut samma år.

Trots alla problem med britterna och fransmännen knöts en brittisk rådgivare till finansministeriet, en fransman vid namn Georges Padoux ยอร์ช ปาดู (1867-1961) till justitieministeriet och andra nationer hade rådgivare i andra ministerier. Georges Padoux arbetade tillsammans med en grupp andra fransmän med Siams lagar 1905-1913. Han lämnade dock Siam 1912 och avgick som siamesisk rådgivare 1913. Han skyllde på dålig hälsa, vilket dock inte hindrade honom från att fortsätta arbeta. Den här gången som kinesisk rådgivare!

Danskar och belgare byggde Siams första järnväg och den danske officeren Gustav Schau จี เชา (28 oktober 1859-31 augusti 1919) organiserade polisen i lantdistrikten och den siamesiska flottan hade under en period den tidigare omtalade Andreas Richelieu, alias Phraya Cholyudh Yothin, som överbefälhavare. Både Gustaf Schau och Andreas Richelieu har fått egna artiklar längre fram.

Brittiska officerare från Indien omorganiserade och moderniserade det övriga polisväsendet och fängelsesystemet i Siam. Det danska Ostindiska kompaniet fick dessutom avverkningsrättigheter i teakskogarna i norr. Nederländare tog sig an lantbrukets modernisering och tyskar tränade landets armé.

En betydelsefull händelse var Japans seger över Ryssland 1905 och att Japan därmed fick status som stormakt. Före detta hade Siam upprätthållit goda förbindelser med Ryssland i hopp om att detta kunde minska de franska kraven i Sydostasien. Kung Chulalongkorn och flera kungliga prinsar hade tidigare sänt sina söner till Sankt Petersburg เซนต์ปีเตอร์สเบอร์ก som militärkadetter. Rysslands prestige och inflytande minskade raskt efter den japanska segern medan det japanska ökade.

Japans och Siams kontakt med väst hade flera paralleller. Båda rikena var gamla monarkier som hade varit slutna och misstänksamma mot väst. De hade båda öppnat sig för västerländskt inflytande för att bevara sin självständighet och vid denna tid var Japan och Siam de enda självständiga länderna i Fjärran Östern. Siameserna var kolossalt imponerade över att japanerna på så kort tid som 50 år hade lyckats modernisera och utveckla landet så mycket att de hade kunnat besegra en stormakt.

Under perioden efter 1893 började Siam närma sig USA mer och mer för att minska britternas inflytande i landet. Detta var naturligt med tanke på att Spanien förlorade mot USA i kampen om Filippinerna 1898. Man rekryterade också den tidigare nämnde professorn Edward Henry Strobel, som först representerade Siam vid en fredsdomstol i Haag 1903 och sedan flyttade till Bangkok 1906. När han dog av blodförgiftning 1908, orsakad av ett insektsbett som han fick i Egypten (Prathet Iyip) ประเทศอียิปต์ två år tidigare, var det faktiskt kung Chulalongkorn personligen som tände hans kremeringsbål.